Utveckling av inventeringsmetoder

 
De arkeologiska objektens position bestäms i regel med satellitmätning som utförs med hjälp av en vanlig GPS-apparat. Oftast räcker det med den noggrannhet som den vanliga apparaten erbjuder men i vissa fall behövs noggrannare geografiska data. Modern teknik erbjuder möjligheter till en noggrannare positionsbestämning, och i projektet testades år 2009 differentiell positionsbestämning (DGPS). Enligt den erhållna erfarenheten är den nuvarande DGPS-mätningen antingen opraktisk eller för dyr, beroende på metoden. Satellitpositioneringen utvecklas ständigt och i fortsättningen testas i projektet nya metoder och apparater som kommer till marknaden.
 
Planering och testning av de informationshanteringsmetoder som ska användas vid inventeringen är centrala vid dokumentering och rapportering. Målet är att åstadkomma databasmodeller som lämpar sig för Museiverkets datasystem och med hjälp av vilka det är möjligt att samla, behandla och lagra inventeringsuppgifter för rapportering, fornlämningsregistret eller annan fortsatt behandling. Arbetet fortsätter under åren 2012 och 2013.
 Utveckling av inventeringsmetoder

Vid utvecklingen av inventeringsmetoder har tyngdpunkten lagst på att testa fjärrkartläggningsmetoder och att förbättra noggrannheten vid positionsbestämning. I projektets pilotskede testades hur bra flyglaserskanning och markbaserad laserskanning lämpar sig för bestämning av de arkeologiska objektens position och på kartläggning av dessa. Båda metoderna testas nu vidare i genomförandeprojektet. Som en ny fjärrkartläggningsmetod testades i maj 2011 flygfotografering med modellflygplan i Laihela kommun. Med hjälp av denna metod testades huruvida flygfoton med hög upplösning lämpar sig för kartläggning av arkeologiska objekt och övervakning av deras skick. Även en historisk kartanalys har varit till oersättlig hjälp vid tolkningen av områdestypiska fornlämningar, stenrösen, och identifieringen av markanvändningsspåren från den historiska tiden.

De arkeologiska objektens position bestäms i regel med satellitmätning som utförs med hjälp av en vanlig GPS-apparat. Oftast räcker det med den noggrannhet som den vanliga apparaten erbjuder men i vissa fall behövs noggrannare geografiska data. Modern teknik erbjuder möjligheter till en noggrannare positionsbestämning, och i projektet testades år 2009 differentiell positionsbestämning (DGPS). Enligt den erhållna erfarenheten är den nuvarande DGPS-mätningen antingen opraktisk eller för dyr, beroende på metoden. Satellitpositioneringen utvecklas ständigt och i fortsättningen testas i projektet nya metoder och apparater som kommer till marknaden.


Markbaserad laserskanning pågår, på bilden Nina Heiska (Tekniska högskolan/Geocenter Oy). Foto SKAIK & Museiverket/ Satu Koivisto.

Planering och testning av de informationshanteringsmetoder som ska användas vid inventeringen är centrala vid dokumentering och rapportering. Målet är att åstadkomma databasmodeller som lämpar sig för Museiverkets datasystem och med hjälp av vilka det är möjligt att samla, behandla och lagra inventeringsuppgifter för rapportering, fornlämningsregistret eller annan fortsatt behandling. Arbetet fortsätter under åren 2012 och 2013.

I maj 2011 testades också huruvida flygfotograferingen lämpar sig för kartläggning av omfattande röseområden. PIEneering Ab utförde fotograferingen. Utifrån bildmaterialet kunde man konstatera att det material som erhålls genom flygfotografering har hög upplösning, men att det inte lämpar sig för bestämning av enskilda rösens position enbart på basis av en bild. Låga rösen kan inte urskiljas tillräckligt väl på bilderna, om inte stensättning tydligt blottlagts ur torven och har en färg som avviker från den omgivande terrängen. Flygfotografering med modellflygplan skulle vara mer lämplig för till exempel övervakning av miljöförändringar vid fornlämningarna. Man skulle kunna tänka sig att regelbunden övervakning av vissa fornlämningar med ett stort besökarantal med hjälp av flygfotografering skulle bidra till att åskådliggöra miljöbelastningen på dessa fornlämningar och förhindra att de skadas.

Foto: Vesa Laulumaa
Flygplanet prepareras inför flygningen.

SKAIK-projektet har testat användbarheten av fjärrkartläggningsmetoden LiDAR (Light Detection and Ranging) som hjälp vid arkeologisk inventering i Laihela kommun redan år 2009 och i Skellefteå 2011. Nu i projektets etableringsskede på tre år går man igenom de georefererade hillshade-bilder (shaded relief) från Kyroland som har producerats av Lantmäteriverkets punktmolnsmaterial för att spåra upp olika mark- och stenstrukturer som uppstått genom människans verksamhet, såsom gropar, hyddbottnar, tjärdalar eller rösen. Resultaten av analysen utnyttjas som hjälp vid inventeringsplanering och bedömning av huruvida metoden är användbar. De intressanta anomalier som man iakttagit i materialen granskas i terrängen under fältarbetsperioder för att bekräfta iakttagelserna och utveckla den egna iakttagelseförmågan.

Vi står i varsin hyddbotten
Vi står i nyfunna hyddbottnar som kunde ses på laserscanningsbild

Dessutom utnyttjas flygskanningsmaterialet även vid sebarhetsanalysen av de fornlämningsobjekt som man redan känner till från förr. Med hjälp av analysen erhålls dokumenterad information om hurdana av fornlämningarna i Laihela, Storkyro och Lillkyro kan urskiljas i Lantmäteriverkets punktmolnsmaterial med rätt så grov upplösning (0,5 punkter/m). Skogsstyrelsen har genom myndighetsavtal med Lantmäteriet tillgång till flygscanningsbilder över Västerbotten. I dagsläget är det endast norra delen av kustlandet som är tillgängligt och denna typ av kartunderlag har använts vid inventeringar runt Storkågeträsk och i områden runt Skellefteälven samt i Bureälvens källområden.

Kolbottnar synliga på laserscanningsbild
Exempel på tydliga kolbottnar i flygscanningsbilder.

En begränsad utvärdering genomfördes efter genomförd tolkning och inventering hösten 2011 med gott resultat, ca 75% av formationer som identifierats på flygscanningsbilder var resultat av människors verksamhet.

Inventering

Alla kända fornlämningar i Laihela, Lill- och Storkyro har granskats. Vissa lämningar har uteslutits då de inte varit fornlämningar eller ej gått att återfinna. De lämningar som kvarstår har fått korrekt lägesangivelse och skyddsområde samt införts i Museiverkets fornlämningsdatabas. Det innebär en klar förbättring för att lämningarna inte skall riskera framtida skador från skogsbruket. Användningen av LiDAR-bilder har medfört att 92 nya hyddbottnar från stenåldern har påträffats i Kyroland, där det tidigare inte fanns några kända. På svensk sida har ca 500 nya lämningar registrerats i kustkommunerna. Alla lämningar har införts i FMIS (Riksantikvarieämbetets fornminnesregister) eller Kotten (Skogsstyrelsens databas). Huvudparten av de registrerade lämningarna är fångstgropar, tjärdalar och kolbottnar, vilka är lätt att urskilja på LiDAR-bilder. Vi har även registrerat olika typer av gruvlämningar, dels utifrån LiDAR-bilder men även genom tips från allmänheten.